velocipedryttaren.blogg.se

Om vad som händer i Velocipedryttarens liv.

Hur lyckas man...

Publicerad 2016-02-26 23:21:21 i Allmänt,

Det skulle bli en rätt lugn turfkväll, det hade inte blivit mycket turf på några dagar då jag varit förkyld. Inte för att jag var frisk nu heller men jag skulle bara ta bilen och möta upp Rakel som var ute på en sen cykeltur, lite tid tillgodo innan jag skulle möta henne vid NyaRytteneKyrka så det blev lite bilturf. Efter att tagit några unika i Västerås så passade jag på att svänga förbi Strömsholmsslott, klockan är halv tolv på natten och det är kolsvart ute. Lite lat och tänder mobilens lampa istället för att ta ficklampan som ligger i baksätet och börjar gå mot zonen, vill kolla hur långt Rakel kommit så jag trycker på hem knappen. Poff! Lampan slocknar och skärmen tänds, jag ser absolut ingenting men går vidare och ska just dämpa ljuset på skärmen... Sen händer allt fort. Jag snubbar på något och faller handlöst framåt och är inte ens i närheten av att ta emot mig när jag får världens slag i brösten, tappar all luft och ramlar åt sidan men lyckas på något sätt hamna sittandes på huk. Får ingen luft hur jag än försöker andas, försöker resa mig men stapplar fram utan riktig kontroll när jag kommer på att jag är bara några meter från kanten till ån. Får stopp på mig och tar stöd mot sten jag snubblat över, en sån där rätt stor som ligger där för att hindra bilar att köra in där. Känns som en evighet men jag lyckas ta ett par små ytliga andetag och får i mig lite syre igen, försöker andas lugnt men det blir väldigt ytliga andetag. Blir sittandes på huk en stund och andningen blir mer normal, börja känna efter hur det känns i kroppen. Känns okey förutom bröstkorgen som värker, lite öm på knäna kanske men inget att bry sig om. Känner mig lite vinglig men går bort och tar zonen innan jag går tillbaka till bilen, känns inte som någon katastrof även om det gör lite ont. Kör vidare och stannar till vid en zon till och går ett par hundra meter till den, jag kan ju gå iallafall ;-) Jag åker vidare för att möta upp Rakel som ska ta Gostminut medaljen, får vänta en liten stund innan hon kommer cyklandes med 5minuter tillgodo. "Var är zonen" ropar hon och jag svara "efter muren till höger" , då förstår jag hur stressad hon är. Först in i zonen och jag ropar att det är för tidigt, det hon svara lämpar sig inte att skriva här ;-) Adrenalinet sprutar ur öronen på henne, ger henne en kram och säger att det är fyra minuter kvar. När det är dags att ta zonen är det en lugnar Rakel som väldigt glad får sin medalj. "Nu cyklar jag inte längre jag åker med dig istället, tidspressen har tagit musten ur mig och det är inte skoj att fortsätta." Väl hemma får Rakel höra kort varianten av mitt möte med sten och Rakel konstaterar snabbt att jag överlever natt ;-) När jag kryper ner i sängen inser jag att sova blir inte lätt, skickar en fråga i chatten till Rakel "Vilken smärtis är bäst mot sten, gråsten?" Med lite piller gick det att sova. Dagen efter blir domen att det gick av ett par revben i mötet med stenen, gör bara ont när jag nyser och snyter mig (jag är fortfarande förkyld) också när jag ligger, sitter, går, andas och rör på mig ;-) Ja, det gör ont hela tiden bara lite olika mycket ont, men Rakel tröstade mig med att smärt toppen brukar komma efter 7-10dagar efter man brutit revbenen. Skönt att det nog bara är två som tagit stryk. Ta det lugnt där ut när ni turfar :-)

En ständig kamp.

Publicerad 2016-02-23 11:25:46 i Allmänt,

Livet är en ständig kamp för många, du har säkert dina problem du kämpar med och jag har mina. Allt syns inte och allt pratar vi inte om. Vissa saker blundar man för själv och vill inte se, ljuger för sig själv för att berättiga ett beteende. Måndag morgon den 2/11 kände jag att nu får det räcka, nu måste jag förändra. Alkoholen har tagit över och nyktra dagar har blivit sällsynta, en öl eller två eller kanske en rejäl whisky nästan varje kväll. Söndagen hade en flaska vin inköpt med tanke på en god middag tagit slut och någon god middag syntes aldrig till, det jag köpt som skulle räcka i 14 dagar var slut efter fyra fem dagar. Hur förändra man det? Många tankar gick genom huvudet den måndagen men jag kände att jag måste göra något nu och jag klarar det inte själv, jag behöver stöd av någon. Vid lunch på måndagen skickar jag en fråga till en god vän, "Vill du bli min mentor/coach under fyra veckor med start idag." Sa bara att det var ett personligt mål som jag behövde stöttning för att nå, svaret var för henne självklart trotts att hon var lite nere själv just då "Klart jag vill stötta alla mina vänner som behöver det." Sen var det "bara" att säga vad det handlade om, få gånger har jag känt mig så utlämnad som när jag försökte tala om varför jag behövde hjälp att vara nykter i 4 veckor. Det var mitt första mål, fyra veckor och max en öl. Då kändes det som möjligt att nå för mig. Det stöd jag fick under dessa veckor och att bara ha någon som jag kände mig tvungen att vara ärlig mot kom att bli helt avgörande för att kunna håla mig nykter. Några vänliga ord, lite råd, motivering när det känts tungt. Att inte ha alkoholen som hjälp att slappna av att varva ner med eller för att dämpa värken i både kropp och själ är en stor omställning, att inte ersätta den med något annat dåligt är lika svårt. Har man som jag levt med värk i över 20år har man ett väl fyllt apotek hemma också. Men det öppnade jag aldrig även om det ibland har lockat. Veckorna gick och snart hade dom fyra veckorna gått och inte hade jag druckit något, målet flyttades framåt till att bli över jul och nyårshelgen. Dom flesta dagar går det hur bra som helst men det kommer dagar då jag verkligen kan känna ett sug av att få komma in i alkoholens rus, fly verkligheten för några timmar. Den kampen kommer nog alltid att finnas hos mig, den har funnits under hela mitt vuxna liv. Nu har det gått snart tre månader och jag mår bättre, mycket bättre faktiskt. Just nu är jag nykter alkolist och vet inte om jag kommer att dricka igen, även om jag sagt att när jag känner att jag mår riktigt bra så är en öl eller whisky okey. Men dit är det ännu en lång väg. Jag sätter nya datum som jag ska vara nykter fram till och när det närmar sig flyttar jag fram det igen. Hur tacksam jag är över en så underbar vän som ställt upp för mig och lyssnat på mig, stöttat mig och bara funnits där kan jag inte beskriva. Utan henne hade jag inte klarat av att hålla mig nykter i fyra veckor, än mindre i tre månader. Tre månader där ångest sakta dämpats ner för att jag tar mig tid att fundera och lösa problem istället för att dölja dom i alkoholens rus, varva ner och slappna av går bättre nykter än det gjorde med alkohol. Livet har växlat in på ett nytt spår.

Ängsö

Publicerad 2016-02-20 19:54:39 i Allmänt,

Det blir inte alltid som man tänkt sig, efter en vecka med dåligt med sömn var det äntligen helg. Husbilsmässa var tanken men så kom det en skallgång i Södermanland som fick gå före, om jag inte vaknat kl.4 och inte kunde somna om på några timmar och sen vakna lite för sent. Men då gör man det bästa av dagen ändå, en promenad på Ängsö kändes som en bra idé. På vägen ligger ju nästan turfzonen WesMulleSouth som jag inte tagit sedan den flyttades för något år sedan, inte för att den flyttat långt utan bara ca 100meter men nu ligger den på udden vid vindskyddet. Riktigt vackert. Parkerar vid Ängsö slott för att gå ut till Klockarholmen där zonen WestMulleEast ligger, det lär vara mycket enklare idag när isen ligger än det var den höstdag jag var där sist. Det är en enkel promenad längs en liten grusväg, inte mycket snö så lätt att gå då vägen inte plogas. Vinden bet ordentligt och det är öppna fält att gå mellan mest men lite busk och skogs holmar här och där, just i ett av buskagen rasslar det till och ut kommer en dovhjort små springandes. Jag stannar till och ser den springa bortåt, tittar in i buskaget och där står kompisarna kvar 3-4meter från mig. Vi står där en minut eller två sen går det undan för hjortarna genom buskarna och bort från mig, så smidiga dom är när dom lite nonchalant hoppar iväg. Klockarholmen är nästan en del av Ängsö då det bara är ett lite vattensjukare område mellan dom, när Mälarens vatten är lågt kan man gå över utan större problem men när det är högt så blir man blöt trotts stövlar. Nu bar isen och det riktigt kletiga ler området gick fint att gå genom utan att förlora kängorna, sommartid får man också sällskap av korna som går här då det är en beteshage. Zonen ligger en liten bit från stranden så först tog jag den innan jag gick ner till stranden och satte mig på en sten och plockade fram kaffe och macka, det smakar alltid lite godare med fin natur omkring en.
Här blickar man ut över Oxfjärden och Måholmen, har man tur så kan man få se Havsörn men den turen hade jag inte idag. Hagen är vacker att gå genom med sina höga holmar med fantastisk utsikt över det annars flacka landskapet, inre Märlarskärgården är unik och ett Natur 2000 område. På vägen ut såg jag en spång och en trappa över ett stängsel, det måste utforskas, en vacker åkerholme med små tallar och stora ena. Enkullabacken visade sig vara hemvist för många steklar, blommor och häckningsplats för Ortolansparv. Hade du inte hört talas om den fågeln? Inte jag heller och det häckar ca 100par i Västmanland. Jag knallar vidare och ser några kråkor som seglar i blåsten, lite stora kråkor kanske? Tar fram kikaren och tittar på dom, nja inte är dom så stora för att vara Havsörn iallafall. Jodå, det är två Havsörnar som seglar över skogen lekande lätt trotts att vinden piskar på rätt bra i byarna. Ängsö är vackert och det finns mycket att se i skog och på Mälaren.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela