Fotrally - Maratonmarchen
Det började med en väns (Jeanette) inlägg på facebook om Fotrally, jag klickade och läste lite snabbt och var fast. Så enkelt och så fascinerande att gå i en fastställd fart tills bara en finns kvar, hur länge kan jag gå?
Att få någon mer att gå vore skoj insåg jag och vem skulle säga ja om inte Rakel som har svårt att säga nej till en utmaning, det tog några veckor men det kom ett "Ja, vi går då". Hur förbereder man sig för att gå länge? Fråga inte mig för jag är ingen träningsmänska och gillar mest att cykla i behaglig takt, men nu fick det bli lite promenader men så här i efterhand kan jag väl säga att det var för lite och för ensidigt. Vi fick till egen support under rallyt och det var verkligen viktigt att veta att Krister och Eva-Britt fanns där för oss på supportersträckorna och när vi bröt, det gav en trygghet och stärkte oss mentalt under rallyt.
Sista veckan gick fort och många sista minuten förberedelser som kanske visade mer hur ovana vi är på tävlingar och framför allt långa distanser, men vi blev klara och satt snart i husbilen på väg mot starten. Lite nervös och mycket förväntansfulla stod vi vid starten och såg denna härliga blandning av folk som skulle gå fotrally. Världens mest odramatiska start gick och vi började gå genom Stockholm i sommar kvällen, en riktigt härlig känsla att gå tillsammans med 150 personer. Nu var det bara att gå mot våra mål, först sju timmar som vi inte hade nått under vår träning och sen mot tolv timmar och bronsmedalj sen får vi sen om benen bär oss längre. Vi är båda rätt tysta när vi går även om vi pratar lite då och då så trivs vi lika bra utan att prata hela tiden, man kan inte låta bli att lyssna på alla andra som pratar runt omkring en också. Det gör att vi förstår att många springer maraton, ultramaraton och andra långlopp och jag har väl inte sprungit sen typ -86.... Skoj att en deltagare hade en egen hejarklack som dök upp ett par gånger under kvällen och på ett ställe stod det ett mobilt disco och spelade för oss, sånt höjer stämningen och gör stegen lättare. Genom innerstaden fanns inte bajamajabilen med utan det tog nästan en och en halv timme innan den kunde börja följa med oss, då var det ingen som hade en chans mot Rakel för hon hade varit pinknödig i en timme då. Att pinka är inte helt lätt alla gånger för killar heller då man först måste se till att ligga hyggligt till i ledet så man hinner innan sista funktionären kommer och jagar på en att man ska in i ledet, det hände några gånger för mig.
Så kom det regnskur och alla började ta på regnkläder och poncho var det dominerande, jag lyckas vända den åt fel håll och när jag vänder den rätt ser jag i ögonvrån att någon faller. Snabbt på med ponchon rätt och ser då att det är Rakel som ramlat eller rättare sagt satt sig ner ofrivilligt, när alla börjar fixa med regnkläder blir ledet lite uppsprucket och Rakel vänder sig om för att se var jag är och missar en låg slingrande stenmur framför sig och lyckas få ett ben på var sida om den och sätter sig/ faller över den.Många är snabbt framme och hjälper henne upp och frågar hur det gick, ett par skrapmärken på knäna och ett på kinden så det gick rätt bra iallafall. Under ponchon blir det snabbt varmt men regnet avtar snart även om det kommer tillbaka några gånger under natten. Vi trivs rätt bra lite längre bak i ledet där det är lite mer plats och inte så trångt som det blir framme i täten, bara när vi behöver stanna till för något som vi går fram i ledet för att hinna fixa vad vi ska. Rakel får ont i höften under natten men med lite piller går det ändå bra för henne, själv mår jag rätt bra men känner att en blåsa är på gång så jag stannar och byter strumpa och hoppas det ska hjälpa. 
Vår första supportersträcka närmar sig och vi messar in vad vi vill ha när vi kommer dit, färdig kläd och mat påse men lite extra ville vi ha också. Här inträder ett kaos i mitt huvud och jag blir grymt stressad men hinner iallafall med att byta tröja och strumpor och få med mig vad jag behövde, men utan Krister och Eva-Britt hade jag aldrig hunnit med bara för att jag stressade i onödan.
Klockan har passerat tre på morgonen och dagen börjar snart gry, inte det minsta trött utan jag är pigg och mår bra. Vi är fortfarande nästan alla kvar i loppet och ett långt led när vi går mot Södertälje, dags att byta strumpor igen och nu har det blivit en blåsa men den gör inte särskilt ont så det går bra att gå vidare. Rakel säger att hon börjar få lite ont i knät när vi går över kanalen och bara en kilometer senare har hon riktigt ont, ska hon bryta nu? Jo, det såg så illa ut då men hon bestämde sig för att ta voltaren och alvedon för att fortsätta men det var en kamp att ta varje steg kunde jag se. Pratar och lyssnar på henne och håller hennes hand så hon inte tappar tempot som hon annars har svårt att hålla i backarna , själv tar mitt vatten slut mellan vattenkontrollerna och får extra vatten från en av följebilarna. Min fokus blir mer och mer på Rakel och hur hon mår och att lyssna av henne om hon verkligen klara att gå vidare, men hon är nästan lika tjurskallig som jag och biter ihop.
Mina blåsor blir lite för stora och jag stannar till och punktera två av dom, sen gick det bättre att gå vidare igen utan att det gjorde så ont längre. Rakel joggar på i ledet lite då och då för att det känns lite bättre för en stund då men sakta sakta försvinner både ork och vilja att gå vidare, med en och en halv timme kvar till nästa supportersträcka och även bronsmedalj är det riktigt motigt och jag tjatar tills hon tar ett par piller igen. Under en halv timme frågar Rakel säkert tio gånger hur långt det är kvar och svaret blir varje gång "bara en timme" och det köpte hon varje gång, det märktes när pillerna började göra nytta för då sträckte hon ut stegen och vi kunde plocka lite placeringar i ledet vilket kändes rätt bra efter att legat sist ett bra tag. Rakel vill bara gå till supportersträckan så jag messar in att hon tänker bryta och vad jag vill ha med mig ut på nästa etapp, men jag känner att jag inte kan släppa Rakel förrens vi är 100m från supportersträckan. Denna gången är jag inte alls lika stressad och hinner med allt jag ville utom att byta byxor då ett blixtlås på ena benet hade fastnat, sist i ledet men håller gott tempo och tar lite placeringar efterhand. Borde väl ätit lite men det ända som jag är sugen på är kakorna jag bett om så maten får vänta. 
Strax efter Nykvarn ringer mobilen, det är P4 Västmanland som vill göra en intervju med mig om just Fotrally. Reportern har jag pratat med förr och vi gör så gott det går när mottagningen är lite så där men det blev ett trevligt avbrott i min promenad. Efter Nykvarn är det mindre vägar med lite grövre asfalt och vägen sluttar rätt bra mot dikena vilket gör det väldigt jobbigt att gå, att jag får en brännande känsla under fötterna gör det inte lättare och snart kommer en sträcka med grusväg. 
Då har jag gått 13 timmar och känner att jag har gått färdigt så jag stannar till vid vattenkontrollen och säger att jag tänker bryta. Men brytbilen/bajamajabilen är en bra bit efter så jag bestämmer mig för att gå vidare tills den hinner i fatt mig, nu går det riktigt tungt och jag stannar ett par gånger bara för att det bränner så under fötterna. Till sist kommer bajamajabilen ifatt mig och jag kan sitta av min toatid innan jag officiellt bryter efter 13,52
Jag åker med i bilen en stund tills min supporterbil är på väg, dom satt och fikade när jag bröt. Tackar för mig och kliver ur med både min och Rakels medalj som hon inte hade fått när hon bröt, hinner bara kliva ur bilen innan fotrallys reporter "argamannen" sticker mikrofonen under näsan på mig. Det blev ett klipp till youtube kanalen Fotrally.
Så skönt att bli upphämtad och få åka hemåt tillsammans med Rakel, trötta och fnittriga kom vi hem. Vår fantastiska support lämnade oss hemma på parkeringen och vi tog med det viktigaste som skulle in, vi rejsade in under väldigt mycket skratt då vi var bara något snabbare än en snigel nu. Duscha och en matbit kändes ju inte alls fel då, sen bara vila en lite stund på sängen... vaknade efter fyra timmar och klev upp för att äta kvälls mat och sen lägga oss och sova igen, vi var nog allt tröttare än vi trodde men så länge vi gick kändes ingen trötthet. 
Nästa dag ägnade vi åt att heja på dom som var kvar när dom närmade sig Västerås, vi åkte ut till Lilla Ryttene kyrkoruin som är en plats vi gillar och väntade in dom fem som då var kvar efter 36 timmar. 
Vägen är slingrig så vi gjorde en insats med att köra före med varningsblinkers på för att varna och dämpa farten på mötande bilister, när vägen efter Tidö avfarten blev bredare och rakare åkte vi hem för att fika och ta det lite lugnt ett tag men vi var tillbaka och hejade när dom lämnade Västerås. Vi tog farväl av Fotrally 2016 vid Klinta IP och supportersträckan vid 42 timmar, då var dom tre som gick vidare och dom såg faktiskt otroligt pigga ut för att ha varit igång så länge. Bara deras fötter som sa något annat men jag tänker inte lägga upp bilder på deras blåsor. 
Jag kände redan när jag bröt att jag vill gå Fotrally igen, men inte nästa år utan det får bli 2018 istället. Nästa år lämnar jag öppet men skulle tro att ni hittar mig som funktionär för det behövs också och är en förutsättning för att det ska kunna bli något rally.
Vår första supportersträcka närmar sig och vi messar in vad vi vill ha när vi kommer dit, färdig kläd och mat påse men lite extra ville vi ha också. Här inträder ett kaos i mitt huvud och jag blir grymt stressad men hinner iallafall med att byta tröja och strumpor och få med mig vad jag behövde, men utan Krister och Eva-Britt hade jag aldrig hunnit med bara för att jag stressade i onödan.
Klockan har passerat tre på morgonen och dagen börjar snart gry, inte det minsta trött utan jag är pigg och mår bra. Vi är fortfarande nästan alla kvar i loppet och ett långt led när vi går mot Södertälje, dags att byta strumpor igen och nu har det blivit en blåsa men den gör inte särskilt ont så det går bra att gå vidare. Rakel säger att hon börjar få lite ont i knät när vi går över kanalen och bara en kilometer senare har hon riktigt ont, ska hon bryta nu? Jo, det såg så illa ut då men hon bestämde sig för att ta voltaren och alvedon för att fortsätta men det var en kamp att ta varje steg kunde jag se. Pratar och lyssnar på henne och håller hennes hand så hon inte tappar tempot som hon annars har svårt att hålla i backarna , själv tar mitt vatten slut mellan vattenkontrollerna och får extra vatten från en av följebilarna. Min fokus blir mer och mer på Rakel och hur hon mår och att lyssna av henne om hon verkligen klara att gå vidare, men hon är nästan lika tjurskallig som jag och biter ihop.
Mina blåsor blir lite för stora och jag stannar till och punktera två av dom, sen gick det bättre att gå vidare igen utan att det gjorde så ont längre. Rakel joggar på i ledet lite då och då för att det känns lite bättre för en stund då men sakta sakta försvinner både ork och vilja att gå vidare, med en och en halv timme kvar till nästa supportersträcka och även bronsmedalj är det riktigt motigt och jag tjatar tills hon tar ett par piller igen. Under en halv timme frågar Rakel säkert tio gånger hur långt det är kvar och svaret blir varje gång "bara en timme" och det köpte hon varje gång, det märktes när pillerna började göra nytta för då sträckte hon ut stegen och vi kunde plocka lite placeringar i ledet vilket kändes rätt bra efter att legat sist ett bra tag. Rakel vill bara gå till supportersträckan så jag messar in att hon tänker bryta och vad jag vill ha med mig ut på nästa etapp, men jag känner att jag inte kan släppa Rakel förrens vi är 100m från supportersträckan. Denna gången är jag inte alls lika stressad och hinner med allt jag ville utom att byta byxor då ett blixtlås på ena benet hade fastnat, sist i ledet men håller gott tempo och tar lite placeringar efterhand. Borde väl ätit lite men det ända som jag är sugen på är kakorna jag bett om så maten får vänta. 
Strax efter Nykvarn ringer mobilen, det är P4 Västmanland som vill göra en intervju med mig om just Fotrally. Reportern har jag pratat med förr och vi gör så gott det går när mottagningen är lite så där men det blev ett trevligt avbrott i min promenad. Efter Nykvarn är det mindre vägar med lite grövre asfalt och vägen sluttar rätt bra mot dikena vilket gör det väldigt jobbigt att gå, att jag får en brännande känsla under fötterna gör det inte lättare och snart kommer en sträcka med grusväg. 
Då har jag gått 13 timmar och känner att jag har gått färdigt så jag stannar till vid vattenkontrollen och säger att jag tänker bryta. Men brytbilen/bajamajabilen är en bra bit efter så jag bestämmer mig för att gå vidare tills den hinner i fatt mig, nu går det riktigt tungt och jag stannar ett par gånger bara för att det bränner så under fötterna. Till sist kommer bajamajabilen ifatt mig och jag kan sitta av min toatid innan jag officiellt bryter efter 13,52
Jag åker med i bilen en stund tills min supporterbil är på väg, dom satt och fikade när jag bröt. Tackar för mig och kliver ur med både min och Rakels medalj som hon inte hade fått när hon bröt, hinner bara kliva ur bilen innan fotrallys reporter "argamannen" sticker mikrofonen under näsan på mig. Det blev ett klipp till youtube kanalen Fotrally.
Så skönt att bli upphämtad och få åka hemåt tillsammans med Rakel, trötta och fnittriga kom vi hem. Vår fantastiska support lämnade oss hemma på parkeringen och vi tog med det viktigaste som skulle in, vi rejsade in under väldigt mycket skratt då vi var bara något snabbare än en snigel nu. Duscha och en matbit kändes ju inte alls fel då, sen bara vila en lite stund på sängen... vaknade efter fyra timmar och klev upp för att äta kvälls mat och sen lägga oss och sova igen, vi var nog allt tröttare än vi trodde men så länge vi gick kändes ingen trötthet. 
Nästa dag ägnade vi åt att heja på dom som var kvar när dom närmade sig Västerås, vi åkte ut till Lilla Ryttene kyrkoruin som är en plats vi gillar och väntade in dom fem som då var kvar efter 36 timmar. 
Jag kände redan när jag bröt att jag vill gå Fotrally igen, men inte nästa år utan det får bli 2018 istället. Nästa år lämnar jag öppet men skulle tro att ni hittar mig som funktionär för det behövs också och är en förutsättning för att det ska kunna bli något rally.