velocipedryttaren.blogg.se

Om vad som händer i Velocipedryttarens liv.

Det är ingen tävling, men jag vann!

Publicerad 2018-06-24 23:00:47 i Allmänt,

Kommunkartan har jag gillat ända sedan den kom och haft som mål att turfa i alla Sveriges kommuner. Mitt del mål i år var att ta alla kommuner i Västra Götaland och Värmland där jag bara tagit ett fåtal kvar, under påsken rensade jag mycket av Västra Götaland och hade fått ihop 248 kommuner. När jag satt och tittade på kartan så såg jag 12 kommuner som jag ville ta i år innan jag var nöjd. Det blev en resa söderut till invigningen av Åsnes Nationalpark, på hem vägen efter att varit på invigning och vandrat med Kronprinssesan blev det tillfälle att ta dom sista sju i Västra Götaland. Fem kommuner i Värmland kvar till mitt mål i år. Men så satt jag en kväll och kollade mitt facebook flöde och såg någon som skrev om Vildmarksvägen upp till Stekenjokk, jag bara kände att den vill jag köra semestern. Vildmarksvägen går mellan Strömsund och Villhemina via Gäddede, en bra bit norrut i landet med andra ord och rakt upp bland otagan kommuner. En reseplan började ta form och 12 dagars semester planerades in, det skulle bli många mil och hur skulle jag orka köra? En grundplan gjordes med vildmarksvägen som mål och vändpunkt, att ha en god vän i Umeå där jag skulle kunna vila ut om det behövdes kändes bra. Med min roadbook gick hela vägen upp till Kiruna kommun med många avstickare för att ta alla kommuner längs vägen och även besöka fyra nationalparker. Att snegla på listan över vilka som tagit flest kommuner har jag alltid gjort, Sunsmumriken höll en stark ledning och hade bara tio kommuner kvar. Tetrisbilen var packad och klar först på tisdag morgon innan jag åkte till jobbet, dag före helgdag stänger vi kl.16 så jag skulle försöka komma iväg en bit iallafall. Bara hem och hämta Ester (katten) och sen bar det iväg. Lite stopp när det låg en zon lämpligt till även om det var tidigare besökta kommunner, ut ur bilen lite då och då så går resan bättre. Mora, Älvdalen, Orsa och Ljusdal blev det innan jag stannade för kvällen i Hamra Nationalpark, då var jag riktigt trött och kröp ner i sängen på en gång. Vaknar till någon gång mitt i natten när Ester tyckte det blivit lite kyligt så hon kröp också ner under täcket, sträckte mig efter knappen till värmaren och slog på lite värme sen sov vi gott. Vaknar utvilad och pigg, termometern säger 4 plus grader ute men vi har det varmt och gott i Tetrisbilen. Fixa lite frukost innan jag gav mig ut och vandrade i nationalparken och även tog NPzonen och en till som låg i närheten. Dagens första mål var Sonfjället Nationalpark, zonen var ingen höjdare där den låg på en stig i små björksskogen. Bad att den skulle flyttas till stugan där infon om nationalparken fanns. Jag vandrade upp på fjället, jag gick på i lagom takt nästan en timme innan jag satte mig och tittade ut över omgivningen. Detta är så annorlunda mot mitt platta Västerås. Tillbaka i bilen var det lunchdags, efter maten tog jag och Ester en välbehövd middagslur innan resan fortsatte. Jag följde min roadbook och kunde bocka av kommun efter kommun, körde på tills jag började känna mig lite trött. Då hade vi kommit in på Vildmarksvägen och parkerade vid Alanäs skans, en promenad och tittade på skansen eller resterna iallafall innan det blev kvällsmat och sen bädda ner oss. Vi vaknade till en regndisig dag när vi skulle åka Vildmarksvägen, det blev lite stopp och små vandringar till vatenfall men när jag kom fram till Bjurälven så kom regnet.
Det lockade inte att ge sig ut på vandring för att se älven försvinna under marken, jag spar det till en annan gång helt enkelt. Stekenjokk var snö fattigt och karjt men det är vackert det också. Här ifrån hade jag sällskap av tre husbilar nästan hela dagen, vi stannade på samma ställen och när den förste åkte följde dom andra efter till nästa stopp. Milen rullad på mycket lättare än jag hade förväntat mig, så här långa dags etapper har jag inte kört på 30år. Bockade av några kommuner till innan jag parkerade i Björnlandet Nationalpark, tog en lite promenad i entrén och lärde mig lite om parken. Här trivdes jag, efter middag blev det en vandring runt Angsjön. Det bjöds på spångar över mosse och branta stigningar längs bergssluttning, men rast stugan på andra sidan sjön var en överraskning då den var så fin att man trodde någon bodde där. Så vackert att sitta och titta ut över sjön, så lugnt och skönt.
Resan rullade vidare och när jag någon dag senare kom till Umeå var det skönt att bara ha en lat dag med lite stadspromenad, en trevlig kväll med en god vän gav massor av ny energi. Nästa dag började jag i Skuleskogens Nationalpark, vandring till NPzonen och vidare upp på Slåttdalsberget som bjöd på bedårande utsikt över kusten. Vidare upp på Skuleberget med linbana för att sen vandra ner till Skulegrottan, här saknade jag kondition ordentligt men vackert och skoj endå. Vissat platser kommer man tillbaka till, Kung Chulalongkorn paviljong är en sådan plats för mig så jag stannade till där och tog zonen också.
När jag nu var på slutet av min resa såg jag möjligheten att ta dom sista fem kommunerna jag saknade i Värmland, efter mycket funderande bestämde jag mig för att ta den vägen hem när jag nu hade tid till det. När jag närmade mig Torsby kom tröttheten så jag svängde in på en rastplats för att stanna över natten, det stod några husbilar där redan och fler skulle säkert rula in under kvällen. Dags att fixa lite mat men då kommer en man och knackar min bil, jag öppnar och vem står där om inte Västerås turfaren Olman. Husbilen bredvid mig är Olman och Pharmis rullande sommarhus, världen är bra liten ibland. Vi hade en trevlig kväll och önskade varandra god resa när vi skildes åt dagen efter. Det blev några zoner tagna i Torsby innan resan gick mot Eda kommun men även ett litet hopp över gränsen till Morokulien, det lilla landet som både Norge och Sverige erkände den 3e oktober 1959. Det lilla landet är både en republik och en monarki, det kan ni fundera på. Ester fick dock stanna i Sverige för vi hade inte passet med oss. Vidare till Arvika som jag länge tänkt åka till, det finns ett fordonsmuseum där nämligen och sånna brukar vara skoj att titta runt i. Jag är lite svag för udda bilar så jag hamnade liksom i himelriket, jag säger bara Tatra 600... vilken bil alltså. Att det sen fanns en höghjuling skade ju inte alls. Nu var det slut spurt. Kil och sen vidare mot Grums, GrumsCentral blev zonen som fyllde min karta. Det är ingen tävling, men jag vann!! Jag stannade vid macken för att tanka både Tetrisbilen mig, glass och en påse gott och blandat firade jag med. Knappade in "Hem" på gpsen och började rulla mot Västerås, men jag kommer inte hem. Svänger av mot Limgruvorna för att ta zonen som jag hade en DNF på sedan i vintras när snödjupet var lite för stort, körde vidare och lämnade myggen bakom mig. Garphyttans Nationalpark blev en utmärkt plats att stanna över natten för nu fanns ingen ork att köra vidare. Sista dagen plockade jag några unika zoner i min hemma region Västmanland, det var länge sedan hela regionen var gul så jag är inte utan nya mål. Jag har aldrig kört så många mil på så få dagar förr, men jag har stannat ofta för zoner eller en kopp kaffe och en stunds vila. Aldrig känt mig stressad för att nå en viss plats eller komma fram en viss tid, jag har kört det jag orkat och känt varit skoj. Utan min Tetrisbil hade det aldrig gått. Utan en Snusmumrik hade det nog tagit längre tid, detta turfmonster inspirerar och hon är ju faktiskt riktigt trevlig för den delen. Att jag skulle fylla kartan före Snusmumriken eller KrilleB mfl. hade jag aldrig trott, det tog ju lite stopp förra sommaren när min husbil inte ville tjänstgöra mer. Inte trodde jag då att jag skulle bygga Tetrisbilen och vara ute på nya äventyr i år. Tack till alla som jag mött under mina resor, ni har gjort det roligare på vägen. Turf on!

Finland Explorer

Publicerad 2018-01-20 20:37:43 i Allmänt,

Vissa resor tar längre tid att planera än andra, just denna resa började planeras för länge sedan med ett helt annat resmål men livet förändras. Denna gång var det tidpunkten som var satt, resmålet har bytts några gånger sen första funderingen. Positivt är att jag nu slapp undan en tyfon som drabbade där jag från början hade tänkt resa till, men just denna resan började ta sin form i mitten på augusti. Då köpte jag min lilla skåpbil som skulle bli microcampern "Tetrisbilen", en microhusbil som skulle skräddarsys efter mina krav och behov. Man blir aldrig färdig men en microcamper man bygger själv för det kommer alltid nya idéer som ska fixas in i den lilla bilen, 3,5kvm stor är mitt lilla rullande hem. "Tetrisbilen" får den heta för det är som att spela tetris så fort man ska göra något, man får flytta runt på saker för att komma åt det man behöver men det har också den fördelen att man inte tar med sig onödiga saker. En grov planering gjordes och milen räknades och zoner kollades, biljetter bokades och arbetet med min roadbook startade. Roadbooken innehåller alla zoner som jag ska ta och dom som jag vill ta om tid och lust finns, unika kommuner, speciella zoner och attribut och unika regioner. Denna gången skulle jag åka själv då inte ens katten skulle följa med, hon lämnades hos kattvakten på fredags eftermiddagen och sen bra det iväg norrut. Det nya attributet järnvägsstation lockade till en lite avstickare till Heby och Morgongåva för att sen gå vidare till Färnebofjärdens Nationalpark, här har jag varit förr men det är en trevlig plats väl värd ett återbesök. Första natten blev det stopp i Okelbo som var en unik kommun, här lärde jag mig att ALDRIG parkera för natten på en större parkering när det är snö och halt. Ni förstår väl att alla Volvo åkande ungdomar i Ockelbo älskar såna platser så jag åkte strax vidare och hittade en LITEN parkering att sova på istället. Några unika kommuner till och ett stopp vid en Världsarvs zon vid en Hälsingegård, kändes lite små konstigt när jag kom fram och zonen låg inne på en gårdsplan men jag gick ur bilen och tänkte att jag försöker väl ta zonen ändå. Det kommer ett par gåendes så jag går dom till mötes och frågar om Hälsingegården och det visade sig vara deras gård, jag blev inbjuden att titta runt i gården och fick också veta att det inte var en Världsarvs gård. Zonmakaren hade gjort ett misstag och lagt zonen vid fel Hälsingegård då det finns två gårdar med samma namn, men det gjorde mig inte så mycket då för jag fick en riktigt trevlig guidning i en fin Hälsinggård som hade unika tapeter och kakelugnar. Natt stoppet var planerat till Timrå och Yet men när jag kommer dit är inte rastplatsen plogad så jag pulsar in till zonen och tillbaka till bilen, jag var pigg så jag tog sikte på Högakustenbron där jag stannade och gick in och åt en god middag innan jag gick ut i bilen för att märka att vinden tog i så det gungade.
Jag åkte vidare ner till Lunde där jag hittade en liten rastplats som låg i lä. Morgonen var lite kylig och jag vaknade tidigt och sträckte mig för att dra på lite mer värme och sova vidare, det hade nog varit lite kyligt för färskvatten pumpen hade fryst men fördelen med att byggt bilen själv är att man vet var allt sitter. Lossa fronten till skåpet så värmen kommer in ordentligt, skruva loss pumpen och skruva fast den 5cm högre upp och så hade jag rinnande vatten efter 10 minuter. Det var en myggfri morgon termometern visad -22 ute och jag hade behagliga +22 inne i bilen. Jag gjorde mina små stopp för att ta zoner och fick uppleva ett vykortsvackert Norrland med snö fyllda träd och en helt underbar soluppgång lagom till att jag var fika sugen.
Mitt tredje besök i Umeå sedan jag började turfa men mycket turf blev det inte då tiden spenderades med vänner, lovade att jag måste åka till Umeå oftare. Resans stora mål låg nu framför mig, Finland och en hägrande Finland Explorer medalj. Mer personal än passagerar på båten, vi var fem personbilar och två lastbilar som körde ombord.
Men lunchbuffén var det inget fel på och jag lovar att maten räckte hur mycket jag än försökte äta. Promenad i Vasa på kvällen och sen vidare ut i skärgården via broar för att ta en Världsarvs zon, Kvarken är både ett svenskt och finskt världsarv. Spännande att gå i ljuset från pannlampan ut på en randig vidd, vattnet färgade snön svart och mina fotspår vatten fylldes snabbt, så jag var glad när jag hörde zone taken och jag kunde gå tillbaka mot tryggare underlag. Här fanns också ett utsiktstorn och även i mörkret var det en underbar utsikt men hit rekommenderar jag att man kommer när det är ljust, ni kan vara lugna för zonen är nu flyttad till tornet. Sen gjorde roadbooken stor nytta för nu var det 100% jakt som gällde, 100% av zonerna i kommuner ska jag ta nu var min tanke men man vet aldrig om man lyckas för alla zoner ligger inte så vinter vänligt till. Men jag fick ihop 12st 100% kommuner, några lätta några lite jobbigare som när jag pulsade i 3dm snö 2-300m ut till en zon. Överraska blev jag när jag trodde att jag klev ut på en gräsmatta bredvid en kyrka men istället klev ner i ett halvmeter djupt dike. Vackraste övernattningen blev i Kuopio där jag parkerade vid Puijo Tower, skogen hade ett tjockt snötäcke över sig och var belyst vid parkeringen. Utsikten uppe i tornet var underbar på kvällen, jag gick runt och tittade och tog några foton och sen på ett ögonblick försvann allt i en tjock dimma. Sen stod det "omväg" i min roadbook som ett alternativ, jag tog den och hamnade i Kerimäki som är ett litet samhälle i östra Finland. En zon vid en kyrka och det var värt omvägen, en trä kyrka som rymmer 5000 personer. Världens största träkyrka och den är stor kan jag lova er men jag måste nog åka tillbaka för den är bara öppen under sommaren och ett par dagar vid jul och nyår, jag kom 6-7dagar försent för att kunna komma in.
När jag väl hade tagit en omväg tyckte jag att jag kunde ta nästa omväg också, vägen blev smalare och krokigare hela tiden tills den tog slut vid en Nationalpark, nu var det mörkt och jag hade ingen lusta att stanna kvar tills det blev ljust så på med pannlampa och vandra den korta biten till zonen och sen vidare. Nästa dag var det åter igen dags för omväg mot nya Nationalparker men ett stopp på vägen och jag kastas 30år tillbaka i tiden, varma minnen får tidigare resor till Finland svämmade över mig för en stund. Men resan gick vidare mot Liesjärven, 20 minuter vandring över stock och sten längs en väg/stig mot zonen. Det kändes lite som att gå i skogen hemma vid och inte som att vara i en nationalpark men så kommer jag fram till zonen, tar den och går fram till strandkanten.... Vilken utsikt över den is och snötäckta sjön, stannade upp och bara njöt en stund. Tillbaka i bilen så var det löjligt nära till nästa nationalpark Torronsuo, parkerade och gick bort mot info tavlan och kollade på kartan innan jag gick fem meter till för att ta zonen. Sen... gick jag 15 meter til och WOW!!! Herrejösses vad vackert!! Blixterfint!! Landskapet är helt magiskt, det tunna snötäcket och diset i luften förstärkte magin i landskapet.
Jag går vidare längs spångarna och njuter av den underbara naturen, jaja ni förstår och jag börjar få slut på superlativ nu. Även här fanns ett torn, jag är lite förtjust i torn. Där uppe var det lika fint och jag stannade en bra stund och bara njöt av landskapet. På kvällen rullade jag in till Åbo och letade upp en lämplig plats att stå på över natten, zon nära såklart. Lite lagom kyligt på kvällen med -6 och en lätt vind så jag tog en promenad för att ta några zoner, FöriZone tar man med färja visste jag men den går väl inte på vintern eller på kvällen. Jo, det gjorde den visst det och la till just när jag kom fram till kajen, så blev det min första zon tagen från en färja men inte den sista. Dagen efter var min lugnaste på hela resan, åkte förts och letade upp ett par vinnarzoner innan jag gick runt lite i centrum och tog lite zoner innan jag blev fika sugen och det tog jag hand om ordentligt. Lite mer gåturf och sen bara ha det skönt innan det blev en trevlig middag på kvällen, mätt så jag rullade tillbaka till Tetrisbilen och slocknade. Någon frukost innan jag körde ombord på färja var inte att tänka på, jag var mätt ännu och jag funderade på hur jag tänkte när jag bokade buffe på båten. När jag checkar in med bilen till färjan så frågar jag såklart när färjan kommer till Mariehamn, med lätt panik i rösten svara hon "Men du ska väl till Stockholm?" Jodå, det ska jag förvisso men jag har en zon att ta i Mariehamn så jag vill ju inte sitta mitt i middags buffen när båten kommer dit, det var gott om tid tillgodo. Åläningarna hälsade mig välkommen i turfchatten och önskade lycka till med zontagningen från färjan, det gick utmärkt att ta zonen och jag fick min eftertraktade medalj Finland Explorer. Gratulationer i appen var riktigt trevligt, tack Finland för denna gången men jag kommer tillbaka. Inte hade jag någon hemlängtan när färjan väl kom till Stockholm så jag åkte ut till Tyresta Nationalpark och tog zonen innan jag rullade vidare mot Mariefred och en zon jag la under min tid som zonmakare, sista natten fick bli några meter från ett fågeltorn och en zon såklart.
Turf on.

Bergamannen ute igen.

Publicerad 2017-07-22 19:45:56 i Allmänt,

Dom där summit zonerna gillar jag men dom ligger lite långt bort för mig nu efter efter att jag tagit elva stycken, men Eskilsberget i Örebro län är inte så långt bort iallafall. Nu hade jag inte planerat i att ta det förrän om någon vecka när jag har semester men ett litet infall på lördagsmorgonen så blev det annorlunda, kolla lite snabbt på turfgam.com och den ligger inte långt från vägen. Snabb packar vattenflaska, långbyxor, extra strumpor och selfipinne. Vad mer kan man behöva? Tanka bilen och iväg på en 2,5 timmes resa, bara knappa in i gpsen och hoppas på ett bra vägval, upptäcker till min glädje att jag passerar Nora så jag svänger in och köper fika på Ica. Vägarna blir mindre och mindre men även grusvägarna är fina och den där riktigt "rally kalle" kommer aldrig fram för dom är så raka och fina hela tiden. Så kommer skylten om att man passerar in i Dalarna och just där är parkeringen, byte till långbyxor så jag inte river sönder benen och sen är det bara att runda skylten och kliva in i Örebro län igen och gå till zonen.... Jo, hej du. Nu var det slut på enkla summitzoner tydligen, den jobbigaste tidigare var väl Halland som var en fin bokskogs backe där jag följde ett traktor spår uppför. Här kommer aldrig någon traktor att köra kan jag lova. Mottagningen på mobilen är kass så jag får bara en vit karta att börja gå efter men jag ser både zon och gubbe så det ska väl lösa sig. Det är lite små tungt att gå uppför i värmen men det går helt okey och när jag kommit 40m in i skogen planar det ut en bit, sen ser jag det... sten, sten och åter sten tonar upp sig i en backe som är minst dubbelt så lång som den första.
Men jag är nära zonen så den borde jag kunna ta innan jag är uppe tror jag. Backen är riktigt brant och jag stannar var tionde meter och hämtar andan och kollar efter bästa väg upp och mot zonen, knappt halvvägs upp får jag taking zone och sen snabbt leaving zone men bara 5-6 steg till och jag är inne i zonen och ser stapeln bli grön och det härliga zon taken kommer. FTT på denna halvårs gamla zon. . Men den låg inte på toppen så jag fortsätter uppåt bland alla stenar med mer eller mindre mossa på, till sist har jag besegrat backen...tror jag. Nä då, den fortsätter men nu i en mer behaglig lutning så det går lite fortare men nu kommer jag ut i den varma solen och svetten börjar rinna på ryggen. Fem meter framför mig flyger skogens tungviktare upp ur blåbärsriset, en tjäder tupp och dom låter så härligt när dom flyger med sina tunga vingslag. Strax skrämmer jag upp fyra tjädrar till som med tunga vingslag försvinner ner i backen. Men nu har jag nått toppen och det tog bara 40 minuter att ta mig dom 360m det faktiskt är från bilen om man vore en fågel, men jag står också 170höjdmeter över bilen nu. Här uppe är mottagningen riktigt bra också så jag kan göra ett par inlägg på Facebook. Ni vet ju alla hur det är när man kommit fram genom terräng utan stigar, då ser man stigen och visst ser jag också en stig men den går liksom åt fel håll mot den beskrivning jag läst innan. Bara att prova den när jag ska nedåt efter en stund. I vanliga fall skulle jag bli lite besviken när stigen bara tar slut efter 40m men inte denna gången, den slutar vid ett stup men en fantastisk utsikt.
Bara att vända tillbaka efter att njutit av utsikten och slagit ihjäl sju bromsar, blåbären var goda men jag knallar på då bromsarna är lite jobbiga. Att gå ner kan ju gå fort men inte om man vill komma ner helskinnad så det tar tid nedåt också men det gick bra. Byta om till shorts igen och sen hemåt men det kurrar i magen nu så jag svänger in vid Måltidenshus för att äta lunchbuffe, nu jäkla ska det bli gott. Lassa på tre olika sallader, potatis, fisk och rostbiff. Helt okey men inte imponerade det på mig, äter lika gärna dagens hos KolOlga i Västerås hamn. Passade på att ta zonen iallafall och vem åger den då? Jo min vän Rakel som passerat här på väg till Norge. Efterrätten var slut så jag svänger av till Nora för en ordentlig glass från NoraGlass och dom gjorde mig inte besviken, riktigt gott med Vanlij, hasselnöt och chokladglass med hallonsylt till.
Nöjd med min utflykt, bara några få zoner men en fantastisk utsikt från min 12e summit. Det blir en tidig kväll nu då varken huvud eller nacke uppskattar fem timmars bilkörning men det var det värt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela