En ständig kamp.
Livet är en ständig kamp för många, du har säkert dina problem du kämpar med och jag har mina. Allt syns inte och allt pratar vi inte om. Vissa saker blundar man för själv och vill inte se, ljuger för sig själv för att berättiga ett beteende.
Måndag morgon den 2/11 kände jag att nu får det räcka, nu måste jag förändra. Alkoholen har tagit över och nyktra dagar har blivit sällsynta, en öl eller två eller kanske en rejäl whisky nästan varje kväll. Söndagen hade en flaska vin inköpt med tanke på en god middag tagit slut och någon god middag syntes aldrig till, det jag köpt som skulle räcka i 14 dagar var slut efter fyra fem dagar. Hur förändra man det? Många tankar gick genom huvudet den måndagen men jag kände att jag måste göra något nu och jag klarar det inte själv, jag behöver stöd av någon.
Vid lunch på måndagen skickar jag en fråga till en god vän, "Vill du bli min mentor/coach under fyra veckor med start idag." Sa bara att det var ett personligt mål som jag behövde stöttning för att nå, svaret var för henne självklart trotts att hon var lite nere själv just då "Klart jag vill stötta alla mina vänner som behöver det." Sen var det "bara" att säga vad det handlade om, få gånger har jag känt mig så utlämnad som när jag försökte tala om varför jag behövde hjälp att vara nykter i 4 veckor. Det var mitt första mål, fyra veckor och max en öl. Då kändes det som möjligt att nå för mig.
Det stöd jag fick under dessa veckor och att bara ha någon som jag kände mig tvungen att vara ärlig mot kom att bli helt avgörande för att kunna håla mig nykter. Några vänliga ord, lite råd, motivering när det känts tungt.
Att inte ha alkoholen som hjälp att slappna av att varva ner med eller för att dämpa värken i både kropp och själ är en stor omställning, att inte ersätta den med något annat dåligt är lika svårt. Har man som jag levt med värk i över 20år har man ett väl fyllt apotek hemma också. Men det öppnade jag aldrig även om det ibland har lockat.
Veckorna gick och snart hade dom fyra veckorna gått och inte hade jag druckit något, målet flyttades framåt till att bli över jul och nyårshelgen.
Dom flesta dagar går det hur bra som helst men det kommer dagar då jag verkligen kan känna ett sug av att få komma in i alkoholens rus, fly verkligheten för några timmar. Den kampen kommer nog alltid att finnas hos mig, den har funnits under hela mitt vuxna liv. Nu har det gått snart tre månader och jag mår bättre, mycket bättre faktiskt. Just nu är jag nykter alkolist och vet inte om jag kommer att dricka igen, även om jag sagt att när jag känner att jag mår riktigt bra så är en öl eller whisky okey. Men dit är det ännu en lång väg. Jag sätter nya datum som jag ska vara nykter fram till och när det närmar sig flyttar jag fram det igen.
Hur tacksam jag är över en så underbar vän som ställt upp för mig och lyssnat på mig, stöttat mig och bara funnits där kan jag inte beskriva. Utan henne hade jag inte klarat av att hålla mig nykter i fyra veckor, än mindre i tre månader.
Tre månader där ångest sakta dämpats ner för att jag tar mig tid att fundera och lösa problem istället för att dölja dom i alkoholens rus, varva ner och slappna av går bättre nykter än det gjorde med alkohol. Livet har växlat in på ett nytt spår.
